Okej, det här blir långt - men jag tänkte att jag skulle ta och sammanfatta förlossningen innan jag hinner glömma bort något! Passar på nu medan Alice ligger och snarkar i sängen här bredvid.
Det hela började med att jag natten mellan lördag och söndag fick jättestark huvudvärk och en massa värkar som gjorde riktigt ont. Stod i duschen klockan 3 på natten för att se om det hjälpte, och när det inte gjorde det bestämde vi oss för att åka till sjukhuset. 45 minuter senare var vi där och jag fick ligga i en timme med ctg som mäter värkar och bebisens hjärtljud. Värkarna var starka men oregelbundna, och när de undersökte mig var jag bara öppen en centimeter. "Förlossningen är fortfarande lååångt borta", sa läkaren. Dock fick det magiska ordet "huvudvärk" dem att vilja lägga in mig, eftersom blodtrycket också var alldeles för högt. Jag fick en säng inne på förlossningsavdelningen, och Lorenzo fick åka hem eftersom jag inte var i aktiv förlossning ännu.
Tillbringade hela söndagen inne på förlossningsavdelningen, med hemsk huvudvärk men inga värkar. Lyssnade under tiden på de många kvinnor som födde under dagen...kan ju knappast påstå att jag blev speciellt peppad för att föda efter att ha hört deras illvrål. På kvällen var jag rätt less på att ligga där, det kändes ganska dumt att vara på förlossningen bara för att jag hade ont i huvudet. Då satte värkarna igång igen...och de blev starkare och starkare. Till sist kunde jag absolut inte ligga kvar i sängen när en värk kom, var tvungen att hoppa upp och stå eller gå litegrann. Vankade omkring ute i korridoren för att inte störa min rumskamrat som låg och sov, tills barnmorskan Marco tyckte att jag såg lite väl lidande ut och bestämde sig för att kalla på en läkare för att göra en undersökning. Sagt och gjort - läkaren kom och hon kunde snabbt konstatera att jag var öppen tre centimeter och att ctg:n visade att värkarna var regelbundna och starka! ÄNTLIGEN. "Ring din man och säg åt honom att komma hit, nu flyttar vi dig till ett förlossningsrum", sa Marco och jag var överlycklig.
Jag ringde Lorenzo som svarade efter en signal trots att klockan var halv 4 på natten:
"Hallå?"
"Vill du komma hit nu?"
"Jag kommer!" Klick.
Typ tio minuter senare var han där, och hittade mig dubbelvikt över en säng. Värkarna gjorde verkligen ont, men de var inte oöverkomliga - det gällde bara att koncentrera sig totalt på att andas och att tänka på att värken snart skulle vara över. Jag kunde absolut inte sitta eller ligga, var tvungen att stå upp hela tiden, hängandes på Lorenzo, för att klara av smärtan. Det gjorde nog att bebisen sjönk ner snabbare, för när Marco undersökte mig efter bara en timme ungefär var jag öppen 6-7 centimeter och bebisen låg långt ner. Jag kände ett jättestarkt tryck vid varje värk; tydligen var det hinnorna fulla med fostervatten som tryckte - så läkaren och Marco föreslog att de skulle ta hål på hinnorna för att lätta på trycket. De rekommenderade att jag skulle ta en epidural innan det eftersom att värkarna oftast blir jobbigare efter att vattnet gått - så efter en del eftertanke (jag var nästan räddare för epiduralen än för själva förlossningen), bestämde jag mig för att ta bedövningen. BRA beslut kan jag säga nu i efterhand.
Narkosläkaren kom efter bara några minuter, hon såg riktigt sömnig ut så jag blev lite orolig, men hon visade sig vara rätt skicklig trots att hon såg ut att halvsova. Det var sjukt svårt att sitta framåtböjd på sängen, blickstilla, med en nål i ryggen medan värkarna kom supertätt. En sköterska fick hålla fast mitt huvud nertryckt möt bröstet för att jag inte skulle röra på mig. Jag minns dock mest att det var så himla varmt där inne, svetten bara rann. När bedövningen började verka efter några minuter trodde jag knappt att det var sant - det var SÅ SKÖNT. Såg på monitorn att jag hade monstervärkar, men kände absolut ingenting. Somnade till och med en stund. Sen var det dags att ta hål på hinnorna. Läkaren kom in och med en liten virknål (okej, det var nog inte en virknål egentligen, men det såg ut som det) petade hon hål på hinnorna. Splash! Ut kom en fontän av vatten, som blötte ner läkaren från topp till tå. Det kändes som att det aldrig skulle sluta rinna vatten, det kom mer och mer och mer, till allas stora förvåning. Tydligen hade jag extremt mycket fostervatten. Nu började dock problemen...
Vattnet visade sig vara lite färgat, vilket kan betyda att bebisen var lite stressad och inte mådde bra, så läkaren ville sätta en elektrod på bebisens huvud för att kolla att allt var okej. När hon skulle fästa elektroden upptäckte hon att det inte längre var bebisens hjässa som pekade neråt, utan ansiktet (elektroden höll på att hamna på näsan). Jag var nu öppen ungefär 8 centimeter, men bebisen skulle inte kunna komma ut om den inte ändrade ställning, så jag blev beordrad att ställa mig på alla fyra för att försöka få bebben att vända på sig. Vi testade allt - stå på alla fyra, ligga på höger sida, ligga på vänster sida, allt, men vid nästa undersökning hade bebisen inte flyttat sig en millimeter. Näsan pekade fortfarande neråt, och det bestämdes då att sista utvägen var ett akut kejsarsnitt.
Narkosläkaren tillkallades igen och hon fick trösta mig på vägen till operationssalen, jag var så himla irriterad på att det skulle bli kejsarsnitt efter att jag gått igenom i princip hela värkarbetet - det var verkligen mitt mardrömsscenario. I operationssalen blev jag fastspänd på en brits och narkosläkaren sprutade direkt in den nya bedövningen (tur att jag redan gjort epiduralen - för annars hade jag mest troligt blivit sövd). Gynekologen som skulle operera kom in och sa "det är säkert en pojke, om den är så knäpp att den lägger sig fel efter att ha legat rätt hur länge som helst - typiskt pojkar!". De testade bedövningen med kalla bomullstussar på magen, och när de hade konstaterat att den fungerade satte operationen igång. Det var så sjukt obehagligt, att känna hur de slet och drog i magen, trots att jag inte kände någon smärta. Som tur var hade jag narkosläkaren och barnmorskan Marco (som egentligen skulle slutat jobba en halvtimme tidigare men vägrat gå hem för han ville vara med när bebben föddes!) som stod vid mitt huvud och pratade med mig för att få mig att tänka på något annat. Till sist sa Marco: "Nu kommer bebisen!" Kände hur de slet och drog superhårt i magen, och sen hördes ett litet skrik. Skynket framför mitt ansikte hissades ner och där låg en kladdig liten bebis på min mage. En flicka. Alice. Hon hade varit helt insnurrad i navelsträngen, två varv runt halsen, ett runt axeln och ett runt magen, så de hade fått kämpa för att få ut henne. Men där var hon, helt underbart söt! Barnsköterskan tog iväg henne för att tvätta och mäta henne, och några minuter senare fick jag se henne igen - hur fin som helst. Sen tog barnläkaren iväg henne för att undersöka henne ordentligt.
Medan läkarna jobbade med att skrapa ut moderkakan och sy ihop mig började bedövningen släppa. När jag påpekade det för narkosläkaren blev jag genast nedsövd, och vaknade en halvtimme senare på en säng som var på väg att rullas ut i korridoren. Där mötte jag äntligen Lorenzo som inte hade fått vara med under snittet. Han hade fått träffa Alice och hade tagit en massa bilder som jag låg och tittade på innan det blev klart att de hade förberett ett rum åt oss på bb-avdelningen och vi kunde åka dit. Väl där fick vi vänta någon timme innan Alice anlände, hon hade haft lågt blodsocker och de ville få koll på det innan hon kunde få komma till oss. Det var världens underbaraste känsla att änligen få hålla i henne när de kom med henne till rummet, det hade känts så overkligt att hon faktiskt var född innan jag fått hålla i henne och pussa lite på henne. Men nu var hon här, världens sötaste lilla Alice.
Det hela började med att jag natten mellan lördag och söndag fick jättestark huvudvärk och en massa värkar som gjorde riktigt ont. Stod i duschen klockan 3 på natten för att se om det hjälpte, och när det inte gjorde det bestämde vi oss för att åka till sjukhuset. 45 minuter senare var vi där och jag fick ligga i en timme med ctg som mäter värkar och bebisens hjärtljud. Värkarna var starka men oregelbundna, och när de undersökte mig var jag bara öppen en centimeter. "Förlossningen är fortfarande lååångt borta", sa läkaren. Dock fick det magiska ordet "huvudvärk" dem att vilja lägga in mig, eftersom blodtrycket också var alldeles för högt. Jag fick en säng inne på förlossningsavdelningen, och Lorenzo fick åka hem eftersom jag inte var i aktiv förlossning ännu.
Tillbringade hela söndagen inne på förlossningsavdelningen, med hemsk huvudvärk men inga värkar. Lyssnade under tiden på de många kvinnor som födde under dagen...kan ju knappast påstå att jag blev speciellt peppad för att föda efter att ha hört deras illvrål. På kvällen var jag rätt less på att ligga där, det kändes ganska dumt att vara på förlossningen bara för att jag hade ont i huvudet. Då satte värkarna igång igen...och de blev starkare och starkare. Till sist kunde jag absolut inte ligga kvar i sängen när en värk kom, var tvungen att hoppa upp och stå eller gå litegrann. Vankade omkring ute i korridoren för att inte störa min rumskamrat som låg och sov, tills barnmorskan Marco tyckte att jag såg lite väl lidande ut och bestämde sig för att kalla på en läkare för att göra en undersökning. Sagt och gjort - läkaren kom och hon kunde snabbt konstatera att jag var öppen tre centimeter och att ctg:n visade att värkarna var regelbundna och starka! ÄNTLIGEN. "Ring din man och säg åt honom att komma hit, nu flyttar vi dig till ett förlossningsrum", sa Marco och jag var överlycklig.
Jag ringde Lorenzo som svarade efter en signal trots att klockan var halv 4 på natten:
"Hallå?"
"Vill du komma hit nu?"
"Jag kommer!" Klick.
Typ tio minuter senare var han där, och hittade mig dubbelvikt över en säng. Värkarna gjorde verkligen ont, men de var inte oöverkomliga - det gällde bara att koncentrera sig totalt på att andas och att tänka på att värken snart skulle vara över. Jag kunde absolut inte sitta eller ligga, var tvungen att stå upp hela tiden, hängandes på Lorenzo, för att klara av smärtan. Det gjorde nog att bebisen sjönk ner snabbare, för när Marco undersökte mig efter bara en timme ungefär var jag öppen 6-7 centimeter och bebisen låg långt ner. Jag kände ett jättestarkt tryck vid varje värk; tydligen var det hinnorna fulla med fostervatten som tryckte - så läkaren och Marco föreslog att de skulle ta hål på hinnorna för att lätta på trycket. De rekommenderade att jag skulle ta en epidural innan det eftersom att värkarna oftast blir jobbigare efter att vattnet gått - så efter en del eftertanke (jag var nästan räddare för epiduralen än för själva förlossningen), bestämde jag mig för att ta bedövningen. BRA beslut kan jag säga nu i efterhand.
Narkosläkaren kom efter bara några minuter, hon såg riktigt sömnig ut så jag blev lite orolig, men hon visade sig vara rätt skicklig trots att hon såg ut att halvsova. Det var sjukt svårt att sitta framåtböjd på sängen, blickstilla, med en nål i ryggen medan värkarna kom supertätt. En sköterska fick hålla fast mitt huvud nertryckt möt bröstet för att jag inte skulle röra på mig. Jag minns dock mest att det var så himla varmt där inne, svetten bara rann. När bedövningen började verka efter några minuter trodde jag knappt att det var sant - det var SÅ SKÖNT. Såg på monitorn att jag hade monstervärkar, men kände absolut ingenting. Somnade till och med en stund. Sen var det dags att ta hål på hinnorna. Läkaren kom in och med en liten virknål (okej, det var nog inte en virknål egentligen, men det såg ut som det) petade hon hål på hinnorna. Splash! Ut kom en fontän av vatten, som blötte ner läkaren från topp till tå. Det kändes som att det aldrig skulle sluta rinna vatten, det kom mer och mer och mer, till allas stora förvåning. Tydligen hade jag extremt mycket fostervatten. Nu började dock problemen...
Vattnet visade sig vara lite färgat, vilket kan betyda att bebisen var lite stressad och inte mådde bra, så läkaren ville sätta en elektrod på bebisens huvud för att kolla att allt var okej. När hon skulle fästa elektroden upptäckte hon att det inte längre var bebisens hjässa som pekade neråt, utan ansiktet (elektroden höll på att hamna på näsan). Jag var nu öppen ungefär 8 centimeter, men bebisen skulle inte kunna komma ut om den inte ändrade ställning, så jag blev beordrad att ställa mig på alla fyra för att försöka få bebben att vända på sig. Vi testade allt - stå på alla fyra, ligga på höger sida, ligga på vänster sida, allt, men vid nästa undersökning hade bebisen inte flyttat sig en millimeter. Näsan pekade fortfarande neråt, och det bestämdes då att sista utvägen var ett akut kejsarsnitt.
Narkosläkaren tillkallades igen och hon fick trösta mig på vägen till operationssalen, jag var så himla irriterad på att det skulle bli kejsarsnitt efter att jag gått igenom i princip hela värkarbetet - det var verkligen mitt mardrömsscenario. I operationssalen blev jag fastspänd på en brits och narkosläkaren sprutade direkt in den nya bedövningen (tur att jag redan gjort epiduralen - för annars hade jag mest troligt blivit sövd). Gynekologen som skulle operera kom in och sa "det är säkert en pojke, om den är så knäpp att den lägger sig fel efter att ha legat rätt hur länge som helst - typiskt pojkar!". De testade bedövningen med kalla bomullstussar på magen, och när de hade konstaterat att den fungerade satte operationen igång. Det var så sjukt obehagligt, att känna hur de slet och drog i magen, trots att jag inte kände någon smärta. Som tur var hade jag narkosläkaren och barnmorskan Marco (som egentligen skulle slutat jobba en halvtimme tidigare men vägrat gå hem för han ville vara med när bebben föddes!) som stod vid mitt huvud och pratade med mig för att få mig att tänka på något annat. Till sist sa Marco: "Nu kommer bebisen!" Kände hur de slet och drog superhårt i magen, och sen hördes ett litet skrik. Skynket framför mitt ansikte hissades ner och där låg en kladdig liten bebis på min mage. En flicka. Alice. Hon hade varit helt insnurrad i navelsträngen, två varv runt halsen, ett runt axeln och ett runt magen, så de hade fått kämpa för att få ut henne. Men där var hon, helt underbart söt! Barnsköterskan tog iväg henne för att tvätta och mäta henne, och några minuter senare fick jag se henne igen - hur fin som helst. Sen tog barnläkaren iväg henne för att undersöka henne ordentligt.
Medan läkarna jobbade med att skrapa ut moderkakan och sy ihop mig började bedövningen släppa. När jag påpekade det för narkosläkaren blev jag genast nedsövd, och vaknade en halvtimme senare på en säng som var på väg att rullas ut i korridoren. Där mötte jag äntligen Lorenzo som inte hade fått vara med under snittet. Han hade fått träffa Alice och hade tagit en massa bilder som jag låg och tittade på innan det blev klart att de hade förberett ett rum åt oss på bb-avdelningen och vi kunde åka dit. Väl där fick vi vänta någon timme innan Alice anlände, hon hade haft lågt blodsocker och de ville få koll på det innan hon kunde få komma till oss. Det var världens underbaraste känsla att änligen få hålla i henne när de kom med henne till rummet, det hade känts så overkligt att hon faktiskt var född innan jag fått hålla i henne och pussa lite på henne. Men nu var hon här, världens sötaste lilla Alice.
Oj,Oj,Oj det är tur man inte vet allt när det pågår - det är alldeles tillräckligt utmattande när man läser berättelsen. Bra beskrivet!!! Kram till er alla tre!!!
SvaraRadera